Jag sitter och tänker och känner hur jag fastnar inom mig själv.
Jag sitter och stirrar på en fast punkt som kan betå av vad som helst.
Oftast hör jag inget. Känner bara hur någon tar på mig och frågar hur det är.
säger oftast att jag inte tänker på någonting alls Medans tankarna bara snurrar och jag känner
hur jag bara vill gråta och få ur mig allt. Men istället håller jag mig allt inom mig.
Det går göra så till en vis gräns. När gränsen är nåd brister allt.
Brukar tänka så posetivit som möjligt och det brukar faktiskt funka. Tänker på
de som älskar mig och som vet vem jag är. Det hjälper!
Brukar tända ett ljus och tänka på allt härligt och allt jag har i mitt liv.
Tänka på alla minnen med pappa. Och så brukar jag tänka på hur det hade vi hade haft det om han hade levt i dag.
kanske hade det varit bättre vem vet.? fast ödet valde att han inte skulle få finns när jag växte upp.
om det nu finns något öde.?
Vi kanske hade bott på landet . jag skulle velat bo med pappa på landet. Haft våra hundar.
det hade varit så bra. Nästan för bra för att vara sant.
Men livet är som det är. Man får kämpa igenom sig allt. Försöker inte stänga in allt men i bland
kan jag inte låta bli. det ligger och trycker. Fast den gränser går rätt snabbt.
Även om sitt kött och blod har sårat än så kan man förlåta. livet går inte ut på att
vara ovänner heller. Man lever än gång. ska man vara osamms då.? ! Man kanske aldrig mer träffas sen.
Tänk om det händer något, tänk vad man ska ångra att man bara strunta i allt . Den känslan skulle inte jag vilja
ha.!
Kommentarer
Trackback
